De rika jalobbyisterna har parkerat en yacht i hamnen med en stor banderoll, ”Patent = europeisk innovation”. De fattiga nejlobbyisterna hyr en liten båt och ror upp den intill, ”Programpatent dödar innovation”.

Från fönstret skrockar EU-politikerna: ”den här ronden gick ju i alla fall till dem”.

Med ”dem” avses programpatentmotståndarna.

Nejsidan lobbar i Bryssel mot en lagstiftning som enligt dem skulle göra det enklare att patentera programvara. Nejsidan består av gratisarbetande idealister, med ett undantag, Florian Müller, som får sin lön från svenska databasföretaget MySQL.

Jasidan består företag som Microsoft, IBM, SAP, Siemens, Philips, Alcatel, Ericsson och Nokia.

När Florian Müller kommer in i handlingen har ett färdigt förslag till EU-gemensam patentlagstiftning nästan hunnit tugga sig igenom EU:s kvarnar. Jasidans lobbyister har lutat sig tillbaka och förklarat sin seger när nejsidan efter flera års medietystnad till slut får uppmärksamhet.

Om man ska peka ut när genombrottet sker, är det kanske när staden München deklarerar sin avsikt att byta från Microsoft till Linux. Florian Müller gör ett utspel som sätter fart på politiker som sätter fart på media och därefter ännu fler politiker: han hävdar att EU:s patentförslag hotar Linux och därmed Münchens initiativ.

Utspelet får kritik från medlemmar av öppen källkodsrörelsen eftersom det äventyrar Münchens initiativ i sig. Men Florian Müller står på sig och det är inte enda gången hans kampanjande drar på sig eld och till och med en förrädarstämpel från andra grupper inom nejsidan.

Bollen kommer i rullning och innan jasidan riktigt hunnit reagera har nejsidan lyckats mobilisera tillräckligt mycket intresse bland EU:s parlamentariker för att bromsa förslaget. Och till slut – i vad som måste betraktas som en nejseger – knuffat bort förslaget från EU:s dagordning.

Det är ingen rak seger. Flera gånger i processen hänger det på ett hår: Polen ändrar en röst i efterhand, Hollands nationella parlament tar avstånd från hur dess regering röstat och ett informellt beslut rivs upp innan det formaliserats – ett etikettsbrott som aldrig tidigare skådats inom EU.

Det finns en optimism i boken. EU går att påverka. Politikerna som Florian Müller möter i korridorer, hyrbilar, hissar och flygplansfåtöljer får namn och ansikten.

De har alltid en strategi och röstar aldrig efter sitt hjärta. Kohandeln är allestädes närvarande. Allianser med än den ena och än den andra politiska gruppen kommer och går. Ingen vill hamna på den förlorande sidan – hellre byta fot i sista sekunden när man ser att slaget ändå är förlorat.

Men politikerna tycks i alla fall ha öron. Om du knackar på dörren finns det en mycket stor chans att de bjuder in dig och faktiskt lysssnar på vad du har att säga.